Emmas berättelse:
Stockholm marathon
Uppladdningen inför maran var väl inte den bästa. All energi veckorna innan gick åt till att fixa och trixa med barn och boende och barnpassning.
Dagen innan traskade vi runt åtminstone en halvmara i 35 gradig värme....
Själva tävlingsdagen började med en kaotisk o stressig frukost i en överfull hotellmatsal.
Allt detta gjorde dock att jag lite såg fram emot några timmars egentid.
Kände mig laddad vid starten, och bestämde mig för att hålla mig runt ett 5 tempo.
Kändes fint, solen sken men inte mer än 17-18 grader.
Men, så helt plötsligt, strax efter milen, så kom den! Helt oväntat! En jävla smärta i vänster höft. Gjorde ont från höften och hela vägen ned i foten. Tog bort all kraft från någon form av löpsteg.
Tänkte att det skulle släppa om jag försökte springa på, men efter några kilometers kämpande gjorde jag det...stannade och började gå.. Där och då förlorade jag också mentalt..
Resten av loppet blev smärtsamt, frustrerande och blä. Tanken på att bryta fanns där många, många gånger, men tvingade mig själv att fortsätta. Lite för att jag inte riktigt visste hur jag gör om jag bryter.
Sista kilometrarna bet jag ihop och tvingade mig att springa hela tiden, och känslan att komma in på stadion var helt fucking underbar!!!
Jag gjorde det!!!
Och ja, lite revanschsugen är jag...nu så här något senare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar