Stigmar dominerade på Lidingö

Stigmar knep den åtråvärda silvermedaljen på Lidingö och tog dessutom ett fast grepp om totalsegern i Uv-GP. Här är hans betraktelser från loppet:

Yessss! Hade detaljplanerat detta lopp de senaste tre månaderna. Drygt två minuter skulle skalas av jämfört med fjolårets lopp. Bättre träning i form av långpass i kuperade spår + Två åtgärder
1. Rusa i starten och springa aggressivt första fem kilometerna
2. Inte gå på för hårt i uppförsbackarna mellan 17 och 20 kilometer så att det finns krafter kvar för sista milen.

Stod på linjen en stund innan start och rusade över fältet efter start. Det kändes trångt men det gick fort och jag lyckades komma in på de trängre passagerna bland löpare som höll 4:15-4:20 –tempo när de väl lugnat ner sig. Efter 4 kilometer hade jag tagit 1 minut på fjolårets tid och efter milen var jag i princip tvungen att springa lika med i fjol för att fixa medalj så om jag bara kunde undvika den krampen i år skulle jag medaljen vara hemma vilket kändes grymt bra.

Taggade ner lite efter milen men landade första halvan på ca 1:05. Härdade genom lårmarineringen 17-20 och gick in för att spinga smart sista milen som jag i dimman kalkylerade att jag hade ca 47:30 på mig att fixa (vet inte om det stämmer men det var det jag gick efter). Detta innebar att jag kunde springa Abborrenkilometern och golfbanekilometern på 5:30 och ändå ha lite bonussekunder. Tog det lugnt i backen vid 20 men där kändes det för första gången tungt rent konditionsmässigt. Kom ganska snabbt igen och kunde ligga på 4:20 på de mer platta kilometrarna. Innan jag visste ordet av det var abborren där, sprang lååångsamt uppför den första biten men uppe på asfalten kunde jag trycka på bra och nu var det bara en lång väntan på om vaderna skulle orka distansen ut till skillnad från ifjol. Var riktigt nervös på slutet och räknade febrilt på vilken snittfart jag skulle behöva hålla.

Med 2 kilometer kvar räknade jag ut att jag kunde hålla 5:00 i snitt på de två sista vilket gjorde att jag nästan jublade. Blev därför riktigt skraj när låren ville börja krampa i min hatbacke där, vågade lita på vaderna och öste på med dem istället. Väl uppe var det bara att stå på, hela tiden nervöst eftersom flera löpare föll bort med kramp sista kilometern. Triumf på upploppet :) Riktigt , riktigt gott. Milstolpe!